Egentligen är jag i ganska bra form

När jag tänker på det kommer jag väl ihåg när det hände första gången. Trots att det var 16 år sedan. Vi var i källaren på högskolan och ordnade fest. Det runda rummet luktade unket av spilld öl från kvällen innan. Jag hade lovat att hjälpa till och hade insett att jag inte skulle hinna hem mellan fixandet och festandet. Jag hade därför kostym på mig, faktiskt var det min studentkostym, den finaste kostym jag ägde. Jag tog av mig kavajen för att hjälpa till med att bära några backar öl.

Jag böjde mig ned för att lyfta upp en back och ritsch. Byxorna sprack. Det var ett ganska pinsamt ögonblick. Jag skämtade bort det och fortsatte resten av kvällen med ett par trasiga byxor. Det syntes inte så mycket då det både var mörka byxor och en mörk lokal. Jag borde ha reflekterat över faktumet att jag var på väg upp i vikt och att jag inte tog hand om mig själv och min kropp. Men jag tyckte inte att det var ett problem alls. Egentligen var jag ju i ganska bra form.

Idag ska jag skriva om något annat än bara enkelhet. För mig personligen kopplar det till enkelheten som projekt, men det handlar om något annat också.

Låt oss betrakta nedanstående två bilder. På bilden till vänster är jag inte medveten om att någon tar kort. På bilden till höger är jag det. Bilden är tagen för fyra år sedan.

Jag skulle kunna döpa mina poser.

Pose1. “oj vad tjock jag ser ut på den här bilden, måste vara en konstig vinkel, jag tror jag slänger den”.

Pose2. “Ja, egentligen är jag ju i ganska bra form. Skulle kunna springa ganska fort och länge om det behövdes och så. Bra grundkondition. Stark. Hyfsat fit. Egentligen.

Det blir ganska komiskt om man tänker på det. Idén att man skulle vara smalare för att man håller in sin mage, eller för den delen tanken att om man låtsas att problemet inte finns så försvinner det.

Jag vet inte om ni känner någon som jag. Som ägnade nästan femton år att misshandla sin kropp på samma gång som jag låtsades som om ingeting hände. Någon form av självförnekelse.

Första tio åren tyckte jag inte ens att jag var tjock. Jag blev ledsen så fort någon ens antydde att jag var tjock. Jag var bara lite stor. Just då. Och egentligen var jag ju i ganska bra form. Ni vet, 1.33 på halvmaran 1993. Jag tyckte det var konstigt att jag såg så tjock ut på bild. Det stämde inte med min självbild alls.

De sista fem åren hade jag fattat att jag var ganska tjock, inte bara stor. Men naturligtvis var jag ju egentligen i ganska bra form. ni vet, grundkonditionen. Orkar med det mesta. Stor och stark och uthållig.

Det vara bara ett litet problem. Jag var inte egentligen i ganska bra form alls. Jag var i helt urusel form. Jag blev andfådd bara jag gick upp för en trapp. Jag började svettas så fort jag behövde bära något eller gå snabbare än det makligaste promenadtempo. Jag blev trött av ingenting. Visst var jag någorlunda stark, jag bar ju mig själv varje dag, men jag hade svårt med den allmänna energinivån. Behövde äta mycket för att hålla mig igång till exempel. Det smög sig på, jag ignorerade den långsamma förändringen.

Jag har ramlat rakt ned genom en våningssäng. Jag har spräckt tre-fyra par byxor i grenen. Jag har knäckt plankor i sängar. Men jag tyckte ändå inte att det var något konstigt. Jag tyckte inte att jag hade något problem. Jag är ju bara lite otränad just nu. Det är lugnt. Lite stor kanske, men egentligen i ganska bra form.

Men så en dag insåg jag det uppenbara. Jag är inte alls i bra form. Om jag vill vara i bra form och må bra framöver måste jag ju göra någonting. Det gäller att sluta låtsas och agera.

2011 startade jag ett nytt projekt: Fit2015. Komma i form innan jag fyller 40. Tanken var att i stället för att göra mycket på en gång skulle jag göra lite i taget. Långsam förändring, små förbättringar, nya vanor.

Det har varit helt fantastiskt. Det funkade nämligen.

Jag är i bra form nu. Inte bara egentligen. Detta med två år kvar på projektet.

Jag hade egentligen inte tänkt att skriva om mitt lilla hälsoprojekt här på bloggen, men nu har så många tyckt att jag borde skriva något om det. Så jag kommer nog att göra det. Till skillnad från de flesta av mina historier på bloggen är det här något jag faktiskt lyckats någorlunda med. För mig är även det här en del av min ganska vilsna vandring mot enkelhet. Det är enklare att vara smalare, lättare att bära sig själv till exempel.

Jag är glad varje dag för att jag slutade låtsas och började göra något. Det var mycket enklare än jag trodde när jag väl började göra saker i stället för att dra in magen och hålla andan.

Egentligen borde jag ha gjort det här lite tidigare, men eftersom jag egentligen var i ganska bra form så tog det lite tid innan jag gjorde det.

Jag undrar om det är något annat jag borde göra, egentligen?