Konsten att tappa bort saker.

Jag tappar bort saker. Det är kanske inte det jag är mest stolt över i mitt liv, men jag har kommit att acceptera det. När jag säger att jag kommit att acceptera det så är det så att jag har tvingats leva med det här hela mitt liv, saker förläggs ibland oavsett vad jag känner eller tycker i frågan. Jag försöker inte heller säga att jag inte gör vad jag kan för att undvika att det händer. Jag kämpar på. Men fortfarande. Jag tappar bort saker.

De av er som har följt bloggen och är minnesgoda kanske kommer ihåg första veckan i japan när jag tappade bort ett av mina barn i Shibuya. Ett så kallat bad-parent-moment. Som tur är har just det inte hänt jätteofta, och hittills har jag lyckats hitta barnen igen. Nu för tiden är de också så stora så att de ofta hittar sig själva snarare än att jag hittar dem när jag blir tankspridd. För en kort liten update där så är killarna nu 14, 11 och snart 7, så de reder sig i många sammanhang minst lika bra som sin far (om inte bättre).

Men i alla fall. Det finns ett mönster i vad det är för ting jag tappar bort. Man behöver inte köra machine learning för att se mönstret. Låt mig lista top 5 av saker jag tappar bort:

  1. Hörlurar
  2. Vantar
  3. Mössor
  4. Cykelhjälmar
  5. Cykelnycklar

Gemensamt för de här sakerna är att de är ting som är intermittenta objekt, man använder dem, sedan använder man dem inte, för att sedan använda dem igen. Det är i transitionerna mellan de olika tillstånden som problemet uppkommer. En annan gemensam sak med de här objekten är att de är funktionella, de fyller en funktion så de har (i alla fall för mig) inget stort värde i sig själva. Jag går inte omkring och har känslor för mina vantar. De är vantar och bra att ha för att inte frysa. Jag har ingen stark anknytning till objekten. Det spelar ingen stor roll för mig vilken hörlur, vante, eller cykelhjälm jag har (det är förvisso bra att ha rätt cykelnyckel till rätt cykel, men nyckeln i sig är ju inget jag engagerar mig i).

Eftersom jag inte engagerar mig så starkt i de här objekten tenderar de att falla ur medvetandet och jag tenderar att bara lägga ifrån mig dem när jag kommer på något viktigare att tänka på. Jag tror på systemtänkande så jag har försökt att applicera en systematisk approach. Det betyder för mig att alla dessa ting ska ha en tydlig plats, antingen på kroppen eller på sin plats. Vantarna ska till exempel antingen sitta på händerna eller bo i jackfickorna

Det funkar bra i teorin, men räcker inte hela vägen. Jag kan fortfarande lyckas lägga ifrån mig de här grejerna. Jag har satt vantclips från polarn och pyret på mina hörlurar för att fästa dem på kroppen så att de inte ska trilla bort, det funkar hyfsat, men jag lyckas ändå faila ibland (när jag säger ibland menar jag ganska ofta).

Hur som, det här är som det är och verkar vara hur min hjärna funkar. Jag kan jobba runt det, och försöka kringgå och hantera problemet, men det händer ändå. Jag är i stort okej med det.

Dock är jag fortfarande inte okej med att tabba bort stora dyra saker. Då blir jag trött. Dagens fråga lyder därför:

Hur tappar man egentligen bort en cykel?

Jag trodde faktiskt inte det var möjligt att göra. En cykel är ändå ganska stor. Den fyller en funktion och till skillnad från de här andra småpryttlarna är det något jag bryr mig om. Jag tyckte väldigt mycket om min billiga enväxlade hoj. Jag hade till och med lagt en halvdag på att pastellmåla den i regnbågens alla färger så att ingen skulle få för sig att kasta in den i en lastbil och skeppa den på en färja för vidareförsäljning. Jag tycker om min cykel, jag känner en stark anknytning.

Men fortfarande. Den är borta, och jag vet inte var den är. Jag vet att jag har parkerat den någonstans av något skäl som jag glömt bort. Jag minns att jag tänkte: Jag ställer cykeln här så länge så kan jag låna en elbil för att fixa det här jag behöver fixa, sedan kan jag hämta cykeln sen, och att jag kände mig riktigt fiffig vid tillfället.

Det som hände sedan var såklart att jag glömde bort det här med cykeln efter att jag fixat mitt ärende, och sedan har jag då glömt bort var jag ställde cykeln.

Fail.

Jag tror den är någonstans på Östermalm.

Jag har verkligen ansträngt mig och jobbat igenom frågan om att känna mig okej med mig själv, trots att jag tappar bort saker. Jag är ju bra på andra saker, paradoxalt nog tappar jag i princip aldrig bort något som är digitalt, i den digitala världen är det ordning och reda i mitt huvud. Men det här är en level up känner jag. Det är jobbigt att tappa bort en cykel.

Jag ska göra som brukligt är: stanna upp, andas, observera problemet, acceptera problemet, känna att det är okej. Men innan dess måste jag faktiskt få känna mig rätt klantig en stund.

Kampen går vidare, jag återkommer om det blir någon utveckling i frågan.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s