Att inte fastna i det svarta hålet

Att inte fastna i det svarta hålet

Jag hade ett intermezzo med min yngsta son häromdagen. Han ska snart fylla åtta och går i andra klass. Han hade fått en matteläxa och vi bestämde att han skulle göra den så att han blir klar och kan göra vad han vill efter det.

Vanligtvis brukar han damma av sin läxa ganska snabbt. Den här gången var det dock annorlunda, han skruvade sig, började göra annat och det tog en väldig tid. Eftersom jag inte är den perfekta föräldern så drog jag den förhastade slutsatsen att det berodde på att han inte fokuserade. Jag var på honom en del om att sluta göra annat. Det fortsatte att ta tid för honomm och han fortsatte göra annat. Jag blev inte mer och mer tålmådig och till sist bestämde jag mig för att gå och hjälpa honom.

När jag väl satt med honom och skulle lösa matten visade det sig att problemet var att han inte kunde metoden tillräckligt bra. (uppställd subtraktion med lån) Det var första gången de jobbade med det och logiken hade inte satt sig än. Jag tror på att kalla en spade för en spade och konstaterade att om han inte kan det här än behöver han såklart öva mer för att lära sig. Då började han prompt att gråta. Vilket lika prompt fick mig att känna mig som en kass förälder. Jag hade sagt åt honom att fokusera bättre, när han i själva verket behövde min hjälp att förstå, och mitt stöd i att inte känna sig dålig för att han inte fattade.
Vi löste det faktiska problemet och lärde oss metoden. Jag konstaterade att han nog behöver öva lite mer för att få det att sitta som en smäck. Jag tyckte att vi hade löst problemet och att allt var frid och fröjd. tHan konstaterade att läxan och vår interaktion fått honom att känna sig dum och värdelös eftersom han inte kunde. Inget konstigt, en fullkomligt mänsklig reaktion. Jag kände att det var delvis mitt fel.

Därför försökte jag flytta fokus till att det var jag som varit dum som inte förstått att han inte hade lärt sig det här ÄN. Jag gick dessutom emot hans påstående och vägrade att hålla med om att han var dum. Man kan inte kalla sig för dum innan man har lärt sig något, framförallt om man inte ens försökt lära sig. Han höll inte alls med om det, utan kände sig i alla fall dum.

Det är inte första gången det här händer mig som förälder eller människa. Jag gör något med en viss intention (god), och effekten blir den helt motsatta (negativ). Det som ofta händer mig är att jag får en nästan panisk önskan om att lösa problemet och vända det hela åt rätt håll. Hjärnan går på övervarv för att hitta lösningar för det smärtar när det blir fel av misstag och det borde gå att lösa. Särskilt i det här fallet eftersom det sonen kände inte stämmer med fakta utan bara är en negativ känsla. Han är ju inte dum, han hade bara inte lärt sig den här matematiska metoden än.

Oftast kommer jag inte på någon bra lösning utan får acceptera det dåliga utfallet. Be om ursäkt för min del av problemet, lägga det bakom mig och försöka att inte upprepa samma misstag igen. Jag lyckas ibland.

I just den här situationen hittade jag dock en väg framåt. Jag bekräftade och validerade att han kände sig dum. Jag noterade också att det är en känsla som han har. Han höll med så långt. Jag frågade honom om det är någon annan som bestämmer över vad han ska känna. Han kom fram till att det inte var det. Det är inte jag eller någon annan som bestämmer över vad han känner. Det bestämmer han själv. Det kände han definitivt, han är ändå snart åtta.

Eftersom han helt och hållet höll med så långt, konstaterade jag att han egentligen kan välja. Antingen väljer han att känna sig dum och dålig i den här situationen, eller också väljer han att känna sig smart och bra. Det är ett val han kan göra. Han tänkte en stund på min (förenklade) uppställning. Han våndades. Han ville inte byta ståndpunkt, han ville såklart inte “ha fel” i sin egen analys av situationen.

Jag konstaterade att om jag stod inför valet att antingen känna mig dum eller känna mig smart så så skulle jag också såklart välja att känna mig dum, varför inte liksom. Det fick oss båda att börja skratt och vi kunde skrattgosa lite tillsammans.

Det slutade inte så vackert att han bytte ståndpunkt och inte alls kände sig dum, men jag tror absolut att han såg och höll med om min poäng. Jag tror inte han kände sig särskilt dum längre även om han inte ville säga det högt. Eller inte, vad vet jag. Jag kan inte veta vad han faktiskt känner och tänker. Däremot blev det bättre, det känner jag mig säker på. Dessutom var vi båda glada och på gott humör igen och läxan var gjord. Inte så illa.

#

Det är härligt att lära sig om livet genom sina barn, det är tyvärr inte lika lätt att leva som man lär.

Det senaste åren har väldigt mycket i mitt liv förändrats. Jag är numer skild, jag har flyttat tre gånger. Jag har bytt jobb tre gånger och är fortfarande inte helt landat vare sig professionellt eller privat även om jag mår bra med livet. Tursamt nog upplever jag att barnen också mår bra, vilket känns som det viktigaste

Jag önskar att jag vore bättre på att själv göra det jag bad min son att göra. Att helt enkelt bara välja att tycka att jag är bra. Det är inte så lätt som det låter. Jag kämpar själv med det, trots att det är så lätt i teorin.

Min huvudplan professionellt är att fortsätta vara egen konsult. Däremot hade jag inget nytt uppdrag inför hösten i och med att jag var föräldraledig i somras. Därför har jag jobbat med att sälja in mig själv de senaste veckorna. Känslorna kring det har pendlat mellan att känna mig jättetrygg i min egen förmåga och att allt kommer att bli bättre, till att känna att det är vansinne. Att jag ska ge upp min dröm, söka 500 jobb och tacka ja till den första personen som är beredd att betala mig en fast månadslön.

Detta trots att min egen pappa och mamma under hela resan peppat mig i att välja att känna att jag är bra och att det kommer att gå bra. De gör samma sak för mig som jag förösökte göra för min son. Jag tror kanske inte att man någonsin slutar att kännas sig som en förälder.

I förra veckan landade till sist ett väldigt roligt deltidsuppdrag som IT-konsult. Jag ska hjälpa en medelstor snabbväxande ehandlare att få till bättre flöden, och se över deras IT-setup. Jag är så himla glad, och superpeppad för att komma igång och jobba med det. Det kommer bli superbra.

Samtidigt inser jag att det bara är början. Jag behöver fortsätta att leta nya möjligheter att hjälpa företag med det jag är bra på. (typ IT och Business, gärna i kombination). Jag kommer behöva fortsätta sälja in mig själv, trots mina sporadiska tvivel, en god stund till.

Jag ser ingen väg runt det än att acceptera att det är som det är. Vissa dagar kommer att var tuffa, andra lättare. Jag är nog mer av en sju och ett halvt-åring än vad jag själv vill erkänna. Bästa lösningen är kanske att inte krångla till det utan bara jobba på.

När det gäller min egen självkänsla är det kanske som skämtet lyder: Jag känner mig betydligt hellre lycklig, rik och frisk än olycklig, fattig och sjuk.

.ps.

Eftersom jag redan ägnat de senaste veckorna åt mer eller mindre skamlös självinförsäljning har jag lyckats lyckats tänja min bekvämlighetszon.

Jag vågar därför vara explicit med att jag har mer tid att sälja och gärna önskar prata om idéer och tips på framtida möjligheter, även sådana som inte är helt konkreta än. Don’t be shy. Min profil på Linkedin är uppdaterad och lätt att hitta om man söker på mitt namn. Messenger funkar också fint. Jag gillar att göra saker bättre, särskilt att få IT-sytem att bli mer affärsmässiga och kundfokuserade. Dessutom kan jag tänka mig att ändra på mina planer om det dyker upp bättre idéer. Jag tänker lite som Groucho Marx, om ni inte gillar mina principer har jag andra.

.ds.

Konsten att prata om att kunna saker

Jag har fått feedback, dels fick jag massa feedback kring det förra inlägget, vilket var trevligt, men det var inte det jag tänkte skriva om idag.

Den feedbacken jag tänkte kommentera var rörande min text om machine learning. Dels var titeln som jag fann jätteskojig inte så uppenbart rolig för alla som för mig (samt för lång), men framförallt var det mer än två personer som mer eller mindre slutade läsa när jag skrev att jag inte kan så mycket om machine learning.

Generellt tycker jag att det är klädsamt att inte stoltsera allt för mycket med kunskap. Kan man så kan man liksom, det lär ju märkas i längden, inte så mycket man behöver snacka så mycket om. Kalla det Svenskt, kalla det lantligt, kalla det norrländskt, kalla det Jante eller kalla det för allmän hyfs, jag vet inte. Jag tycker däremot inte så mycket om att stå och säga att jag kan så himla mycket om saker. Dessutom är det ju helt sant att några av de jag jobbar med kan mer än jag eftersom de är världsklass inom sina specialområden.

Att säga att man inte kan så mycket funkar bra i samtal (i.e äsch, den här gamla trasan), men tydligen jättedåligt i skrift. Då blir det mer ordagrant, säger den feedbacken jag har fått. Det är ju dumt om jag ger intrycket av att inte kunna något när jag faktiskt kan något, risk är ju att ingen lyssnar då. Samtidigt som sagt, man vill inte stå och slå sig för bröstet i onödan.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur man ska förhålla sig till det här, det märkliga för mig är att jag är så sjukt ojämn. När jag kan saker tenderar jag att kunna förvånansvärt mycket, och när jag inte kan saker så tenderar jag att kunna förvånansvärt lite. Det är sällan mitt emellan.

Exempel på saker jag kan mycket om:

  • Allt om data och datorer (gärna ned till moderkortsspecs)
  • Bilmärken, Bilmodeller och motorstorlekar (har ingen aning om varför, är inte ens så intresserad)
  • Business (för att det inte är så svårt)

Exempel på saker jag kan väldigt lite om:

  • Blommor (typ självförklarande)
  • Kläder/mode (I synnerhet vems strumpor som är vems och var den andra strumpan tog vägen)
  • Heminredning (aldrig varit så intresserad)

Det är lite lurigt då att förhålla sig till det här, för inom de områden jag kan saker så kan jag ibland mer än vad jag borde kunna, lite oklart exakt varför. Men det kan man ju liksom inte gå runt och säga hela tiden. Man får hitta någon form av balanserat förhållningssätt till det hela för att inte framstå som väldigt eljest och eller otrevlig. Så jag kommer nog fortsätta att hellre låta eventuell kunskap tala för sig själv än att jag ska hålla på och snacka en massa om hur mycket jag kan.

Däremot eftersom feedbacken kom upp. Min förklaring av Machine Learning och Lego-liknelsen är en effekt av flera hundra timmar av att läsa in sig på massa konstiga vinklar av data och machine learning, och det här är inom ett område som jag är genuint intresserad av och nyfiken kring. Således har jag både en bredare och en djupare förståelse kring ämnet än de allra flesta (särskilt iom att det är rätt få som håller på med det).

Så, jag har tillräckligt kunskap om det för att känna mig trygg med att jag vet vad jag snackar om. (om jag inte vet kommer jag att säga det. Eftersom jag tänkte skriva lite mer i ämnet framgent kände jag att det vara värt att poängtera det, även om det känns lite fånigt att säga det.

Yta är det nya svarta

Jag var på ett dop i våras. Det var ett fint dop och på fikat efteråt hamnade jag vid ett bord med bekantas bekanta, några som jag träffat förut och några nya bekantskaper. Alla hade barn, en var skiljd och en hade bytt jobb lite ofrivilligt. Alla kände att det var lite kämpigt, att det var svårt att få till vardagen. Att det var mycket nu.

Jag kunde inte hålla mig, utan kände att jag var tvungen att gå mot strömmen och beskriva mitt liv som helt perfekt. Jag hoppas och tror att de förstod att det var ironi, å andra sidan är jag helt kass på ironi så jag vet faktiskt inte. Men det var förvånansvärt lätt att beskriva mitt liv då som fantastiskt bra. Bra jobb, spännande karriär, välartade barn, en vacker och omtänksam fru, bra boende i innerstan och en fin sommarstuga. Det perfekta livet. Trots att jag inte ens använder instagram. Att berätta om hur bra allting var istället för hur jobbigt allting var. Fler hakade på och det blev ett lättsamt och skämtsamt samtal. Samtidigt fanns den sorgliga undertonen med där, alla förstod, tror jag.

Trots att allt det jag sa där på dopet tekniskt var sant, så var egentligen inget av det sant. Jag har av och till kämpat med att inte gå in i väggen, att hålla ihop så att jag klarar av vardagen. Jag har till och från haft problem med att orka läsa nattsaga för mina barn. Smaka på den känslan och fundera över hur man känner sig som förälder. Jag har heller inte haft en bra relation till min fru. Jag känner till exemepl inte att jag visat henne den kärleken hon förtjänar, även om det så klart är mer komplicerat än så. Jag gick upp 13 kilo i vikt förra hösten och är inte i så bra form, en signal om något.

Men ändå har det länge gått att beskriva mitt liv som det perfekta livet. På ytan har det varit bra. Under ytan är det kaos och misär men alla de rätta attributen finns där. Karriär, familj, hobbys och vänner. Det lyckliga livet. Att hålla upp en fasad som är välputsad. Fast clownen gråter, fast jeppe super.

Det slutar heller inte där, saker tenderar nämligen inte att vara svartvita. Väldigt få saker har riktigt enkla svar eller lösningar. Det står sällan mellan rätt och fel, eller mellan bra och dåligt. Livet är i själva verket inte ens gråskala, livet är en regnbåge, som skiftar i alla färger på samma gång.

Det som också är sant i det här, bakom den förenklade fasaden, är att jag kanske lärt mig mer på alla fronter samtidigt de senaste tre åren än vad jag har gjort de tio åren tidigare. Detta sagt med full vetskap om att mitt liv varit ganska knasigt tidigare (Kolla vilseitokyo.wordpress.com ifall någon undrar vad jag menar).

Livet har gått på högvarv och det har hänt saker i en takt som ibland varit overklig. Vissa dagar på toppen av den totala virvelvinden har det känts som att allt är möjligt och ingenting är omöjligt, de dagarna då jag känt att jag klarar att hantera det. För att inte skönmåla här så har det väldigt ofta varit i början av dagarna jag känt så, allt eftersom dagen gått och energin tagit slut så har det känts mer och mer tröstlöst. Tyvärr har det varit många dagar där energin varit slut, när den som bäst behövdes tillsammans med familjen.

Slutsatsen av detta kan inte bli något annat än att jag gör vissa saker på helt fel sätt. Beskrivningen att det handlar om livspusslet och att lägga bitarna på rätt plats och sedan jobba med mindfulness, andning och meditation som kompensation stämmer inte. Det jag har gjort är att försöka trycka en rund kloss i ett fyrkantigt hål och sedan bli förvånad över att det inte går.

Därefter förtränger jag ofta den feedback jag får, trots att den feedbacken går rakt in i hjärtat, rakt i magen, rätt in i hjärnan. Jag märker att det blir dåligt. Ändå känns det ofta bättre att bara skaka av sig det, rycka på axlarna, dra upp hakan, tänka positivt och köra på. Upprepa samma misstag om och om igen. Det vill jag förändra.

Jag är trött på fasader. Oavsett om de fasaderna hålls upp på jobbet, hemma eller i samhället. Fasader kan vara fina, och det är najs med fint. Men om det enda som finns är en fin fasad är det ganska svårt att få ett bra resultat.

Ytan är inte verkligheten. Alls. Att fokusera på att hålla upp en fasad och putsa på ytan är tvärtom en säker väg till olycka.

Jag mår som tur är bra. Mitt liv är inte perfekt, men det är för den skull inte dåligt. Jag vill fortsätta att sträva efter att förändra mitt liv, för jag tror det kan bli ännu bättre än vad det är. Dock tror jag kanske inte att det någonsin kommer att bli det perfekta livet. Framförallt kommer det nog inte bli som jag hade tänkt. Det är okej, det kanske kan få vara okej att även säga det.

Jag tror nämligen inte så mycket på yta, även om det är det nya svarta.

Konsten att tappa bort saker.

Jag tappar bort saker. Det är kanske inte det jag är mest stolt över i mitt liv, men jag har kommit att acceptera det. När jag säger att jag kommit att acceptera det så är det så att jag har tvingats leva med det här hela mitt liv, saker förläggs ibland oavsett vad jag känner eller tycker i frågan. Jag försöker inte heller säga att jag inte gör vad jag kan för att undvika att det händer. Jag kämpar på. Men fortfarande. Jag tappar bort saker.

De av er som har följt bloggen och är minnesgoda kanske kommer ihåg första veckan i japan när jag tappade bort ett av mina barn i Shibuya. Ett så kallat bad-parent-moment. Som tur är har just det inte hänt jätteofta, och hittills har jag lyckats hitta barnen igen. Nu för tiden är de också så stora så att de ofta hittar sig själva snarare än att jag hittar dem när jag blir tankspridd. För en kort liten update där så är killarna nu 14, 11 och snart 7, så de reder sig i många sammanhang minst lika bra som sin far (om inte bättre).

Men i alla fall. Det finns ett mönster i vad det är för ting jag tappar bort. Man behöver inte köra machine learning för att se mönstret. Låt mig lista top 5 av saker jag tappar bort:

  1. Hörlurar
  2. Vantar
  3. Mössor
  4. Cykelhjälmar
  5. Cykelnycklar

Gemensamt för de här sakerna är att de är ting som är intermittenta objekt, man använder dem, sedan använder man dem inte, för att sedan använda dem igen. Det är i transitionerna mellan de olika tillstånden som problemet uppkommer. En annan gemensam sak med de här objekten är att de är funktionella, de fyller en funktion så de har (i alla fall för mig) inget stort värde i sig själva. Jag går inte omkring och har känslor för mina vantar. De är vantar och bra att ha för att inte frysa. Jag har ingen stark anknytning till objekten. Det spelar ingen stor roll för mig vilken hörlur, vante, eller cykelhjälm jag har (det är förvisso bra att ha rätt cykelnyckel till rätt cykel, men nyckeln i sig är ju inget jag engagerar mig i).

Eftersom jag inte engagerar mig så starkt i de här objekten tenderar de att falla ur medvetandet och jag tenderar att bara lägga ifrån mig dem när jag kommer på något viktigare att tänka på. Jag tror på systemtänkande så jag har försökt att applicera en systematisk approach. Det betyder för mig att alla dessa ting ska ha en tydlig plats, antingen på kroppen eller på sin plats. Vantarna ska till exempel antingen sitta på händerna eller bo i jackfickorna

Det funkar bra i teorin, men räcker inte hela vägen. Jag kan fortfarande lyckas lägga ifrån mig de här grejerna. Jag har satt vantclips från polarn och pyret på mina hörlurar för att fästa dem på kroppen så att de inte ska trilla bort, det funkar hyfsat, men jag lyckas ändå faila ibland (när jag säger ibland menar jag ganska ofta).

Hur som, det här är som det är och verkar vara hur min hjärna funkar. Jag kan jobba runt det, och försöka kringgå och hantera problemet, men det händer ändå. Jag är i stort okej med det.

Dock är jag fortfarande inte okej med att tabba bort stora dyra saker. Då blir jag trött. Dagens fråga lyder därför:

Hur tappar man egentligen bort en cykel?

Jag trodde faktiskt inte det var möjligt att göra. En cykel är ändå ganska stor. Den fyller en funktion och till skillnad från de här andra småpryttlarna är det något jag bryr mig om. Jag tyckte väldigt mycket om min billiga enväxlade hoj. Jag hade till och med lagt en halvdag på att pastellmåla den i regnbågens alla färger så att ingen skulle få för sig att kasta in den i en lastbil och skeppa den på en färja för vidareförsäljning. Jag tycker om min cykel, jag känner en stark anknytning.

Men fortfarande. Den är borta, och jag vet inte var den är. Jag vet att jag har parkerat den någonstans av något skäl som jag glömt bort. Jag minns att jag tänkte: Jag ställer cykeln här så länge så kan jag låna en elbil för att fixa det här jag behöver fixa, sedan kan jag hämta cykeln sen, och att jag kände mig riktigt fiffig vid tillfället.

Det som hände sedan var såklart att jag glömde bort det här med cykeln efter att jag fixat mitt ärende, och sedan har jag då glömt bort var jag ställde cykeln.

Fail.

Jag tror den är någonstans på Östermalm.

Jag har verkligen ansträngt mig och jobbat igenom frågan om att känna mig okej med mig själv, trots att jag tappar bort saker. Jag är ju bra på andra saker, paradoxalt nog tappar jag i princip aldrig bort något som är digitalt, i den digitala världen är det ordning och reda i mitt huvud. Men det här är en level up känner jag. Det är jobbigt att tappa bort en cykel.

Jag ska göra som brukligt är: stanna upp, andas, observera problemet, acceptera problemet, känna att det är okej. Men innan dess måste jag faktiskt få känna mig rätt klantig en stund.

Kampen går vidare, jag återkommer om det blir någon utveckling i frågan.

 

Stäng av datan innan du går hem, glöm inte att stänga av burken i hyllan också – ett inlägg om Machine Learning

Stäng av datan innan du går hem, glöm inte att stänga av burken i hyllan också

Denna instruktion stod faktiskt på skärmen i biblioteket på Handelshögskolan i Stockholm någon gång sent på 90-talet. Det var en instruktion till den som jobbade i biblioteket att de skulle stänga av skärmen (=”datan”), men att de då inte skulle glömma att stänga av själva datorn (=”Burken i hyllan”). Det här med datat, jag hävdade då senast att det är något med det. (Jag råkade också lämna en ofrivillig cliffhanger, jag fick feedback på det, men kände att det snarare höjde spänningen, så jag lät de två orden ligga kvar)

Däremot är det svårt att beskriva det eftersom det är ett sånt avstånd mellan de som jobbar med IT och de som inte jobbar med det. Ett enormt kunskapsglapp och ett enormt kommunikationsglapp. Den stackars bibliotekarien som skrivit instruktionen till de som jobbade i biblioteket för många år sedan menade ju väl och löste ju problemet. Jag tror inte hon hade någon tanke på skillnaden mellan vad som är en dator, data, vad som är en skärm och så vidare. För hen var det ett verktyg som vilket som helst.

SÅ är det fortfarande i mångt och mycket även på modernare företag, IT och IT-system är betraktat som ett verktyg som finns där och som stödjer den ordinarier verksamheten. Då finns det ingen större mening att engagera sig i det. Eller som ett citat en bekant fångade upp från en ej amngiven person i ledande ställning, (min tolkning):

IT kommer förbli en viktig fråga även i framtiden, jag räknar med att de kostnaderna kommer fortsätta att vara höga.

Notera här signalvärdena, IT är en kostnad, ett nödvändigt ont, och sättet vi signalerar att det är viktigt är att vi även framgent lägger pengar på det. Det går också att läsa in att de är lite för höga, det gjorde egentligen inget om de kostnaderna vore lite lägre. Det är ett sätt att se på IT.

IT som en kostnad, inte IT som en möjlighet, inte IT som ett sätt att förändra världen.

Jag tror att IT och system är ett sätt att förändra världen. Jag tror dessutom att den största potentialen att förbättra dagens system handlar om att få ut mer kunskap och kundnytta ur den datan som alla olika system samlar in.

Därför är jag väldigt glad att berätta att jag från och med den här veckan kommer att börja jobba tillsammans med en cool startup inom Machine Learning: Infobaleen. Den naturliga frågan är då, varför heter de InfoBaleen och den som vill veta svaret på den frågan kan kika in på hemsidan, däremot är en annan ganska naturlig fråga:

Vad är machine learning? Bondgrabbsförklaringen

Här kommer plötsligt ett naturligt tillfälle att erkänna ett tillkortakommande. Jag har faktiskt väldigt väldigt få formella kvalifikationer för att jobba med Machine Learning. Jag är tex inte ingenjör, jag har bristfällig utbildning inom området (5 poäng pascal, och jag klarade statistik del 2 först på sjunde försöket). Det är inte självklart att jag är bäst lämpad för att jobba på en startup som jobbar med den mest tekniskt avancerade och banbrytande tekniken för dataanalys. Där kan ju alla massa saker och har typ doktorsgrader och professorshattar.

Jag är dock hyfsat bra på att prata, samt sjukt nyfiken. Dessutom är jag en kille från landet. De två sakerna i kombination gör ibland att jag kan ställa riktigt korkade frågor och fatta saker på ett väldigt praktiskt sätt utan att riktigt gå in i alla avancerade detaljer. Jag kan därför passa på att vidareförmedla min väldigt förenklade förståelse av machine learning / ML.

Machine Learning är lite som att sortera Lego.

Det handlar om att klassificera saker, att sätta en etikett och tala om vad man tror att någonting är.

Om man ska bygga lego är det mycket lättare att bygga om det går att hitta de bitarna som behövs. Om allt lego ligger i en stor osorterad hög så är det risk att byggandet blir lite begränsat till det som går att bygga med de delarna man hittar. Om man däremot sorterar sitt lego och lägger bitar som liknar varandra på olika ställen så ökar chanserna att man kan bygga något coolt. Vi har rätt mycket lego och har testat två sätt att sortera lego. (två sorteringsalgoritmer om du så vill). Nummer ett var att lägga likanande bitar i samma högar, lika lång, lika tjocka och lika många piggar etc. Det hjälper byggandet, men är ett tidsödande sorteringssätt.

lego_sorting

Det andra sättet var att sortera på färg, samma färg på samma ställe. Det gick betydligt snabbare att sortera då, men själva byggandet gick inte lika snabbt. Två sätt att sortera som hade sina fördelar och nackdelar.

Med machine learning låter man en dator göra klassificeringen och sorteringen, fördelen med det är att den oftast gör själva klassificingen mycket snabbare, den andra fördelen är att maskinen kan se mönster som är svåra eller omöjliga för mig som människa att kunna se och förstå, särskilt om det handlar om stora mängder data. Det som också skulle kunna hända är att maskinen ser coola saker som vi inte ser, alternativt tar väldigt väldigt lång tid för oss att se, och så kan vi bygga coolare saker med vårt lego.

lego_built

(eller då använda vår data på ett bättre sätt..). Det finns mer att säga om det här helt enkelt.

Det är spännande och jag hoppas kunna lära mig mer om det. Jag får återrapportera allt eftersom jag fattar saker.

edit: det här är en deltidssyssla, till att börja med. jag är fortfarande en del av arbetskraftsutbudet 😎

Det här med datat, det är något med det

Jag har hemlig agenda med att göra en nystart på min blogg. Det trista med hemliga agendor är dock att om man inte berättar den för någon så kan ingen vara med och tycka att det är coolt med en hemlig agenda. Moment 22. Så därför tänker jag att jag berättar lite i smyg om min hemliga agenda och så kan du som läser lova att inte berätta för någon. Då är den ju fortfarande hemlig? Deal?

Den öppna agendan är den som jag redan exponerat, att föra en lågfrekvent reflekterande dagbok kring mina misslyckade försök att få till enkelhet i mitt liv. Det handlar om att vara mänsklig, det handlar om att vi alla är svaga, osäkra människor som försöker bära vår egen ryggsäck av rädsla och smärta genom livet. Livet, som ibland kan kännas ganska svårt, just för att vi är mänskliga.

Däremot, den dolda agendan kring det här med IT är något annat. Jag skulle så gärna vilja få fler att se hur coolt det är med IT. Jag tror att nyckeln till att se hur coolt det är handlar om att förstå mer kring vad det är. Vi får testa och se. Jag kommer sluta skriva om ingen läser, men jag vill försöka. För jag tror att det är en stor, viktig, grej. Ett skeende i vår nutid.

Det är nämligen så, att vi lever i en tid av vidunderlig förändring. Den förändringen kommer snarare att eskalera än slå av på takten. Det handlar om det här med datat.

Utifrån en kombination av mestadels tur och timing har jag fått möjligheten att upptäcka vad jag faktiskt är bra på. Jag har upptäckt vad jag ska göra när jag blir stor (I alla fall yrkesmässigt).

Jag vill bygga kundvänliga, affärsdrivna IT-system. Jag vill göra det tillsammans med andra i relativt små team av trevliga, nyfikna och kunniga människor.

Det var vad gjorde på mitt gamla jobb och vad jag hoppas kunna fortsätta göra i en ny konstellation. Jag har fått en fantastisk chans att under de senaste åren lägga merparten av min arbetstid på att fundera kring och därefter testa i praktiken hur vi kan använda data och informationssystem för att fundamentalt förändra hur vi skapar mer värde tillsammans. Jag har dessutom fått förtroendet att testa saker och misslyckas ibland längs vägen. Det är inte en så liten grej, för mer än hälften av alla idéer vi har testat har varit dåliga. Däremot har lärkurvan i att få direkt feedback på både våra misslyckanden och framsteg varit helt fantastisk.

Förenklat uttryckt har jag “jobbat med IT”, men i själva verket har jag tillsammans med mina kollegor fått vara med och låsa upp dörren till en helt ny värld där det går att göra saker på sätt som inte varit möjligt tidigare. Det finns inget förbestämt svar kring vad som blir bra. Däremot är riktningen rätt. Vägen är utstakad.

De som känner mig vet att jag tenderar att överdramatisera lite ibland för att det blir bättre berättelser när man gör så. Den uppmärksamme kan också notera att jag ibland till och med överdriver saker för att få en bättre dramatisk effekt.

Jag tror dock inte att det är så i det här fallet. Jag tror djupt och genuint på att världen just nu är uppdelad mellan företag och organisationer som har förstått att det är något med datat, och de som inte gjort det.

De som inte ser att vi lever mitt i en revolution och gör allt de kan för att anpassa sig till de nya möjligheter som öppnar sig riskerar att upptäcka det när de blir ifrånsprungna av någon som sett det.

Det engelska modeordet säger att man blir “disruptad”. Jag är inte säker på om disruption är ett svenskt ord i bruk, men det betyder i alla fall att drastiskt förändra eller förstöra strukturerna som finns i dagsläget. Det är som att ta bort grunden till ett hus. Det kommer att rasa över tid.

Det är inte längre självklart att de stora vinner över de små. Det är snarare så att de snabba slår de långsamma. Om de använder data och system som verktyg för att vinna.

Eftersom det har varit mitt jobb och jag har valt att fokusera en del på det har jag plockat upp en del kunskap och en del erfarenheter och jag tycker verkligen att det är otroligt spännande. Jag känner mig priviligierad som får vara med på den här resan.

Jag skulle verkligen vilja diskutera de här frågorna, och den här revolutionen med fler personer än jag redan gör idag. Jag upplever att det finns en kunskapsbarriär kring ämnet som jag vill bryta ned.

Dessutom har jag börjat jobba deltid tillsammans med ett helt fantastiskt gäng människoer som bygger ascoola grejer som jag vill berätta om vid tillfälle.

De här

Hur svårt kan det vara?

När du vaknar upp en vardagsmorgon vid sextiden, lite för trött för ditt eget bästa, och tittar ut genom fönstret för att notera att det är 2 grader varmt och snöblandat regn i maj så är det ju egentligen inte ett så stort problem. Ta på dig lite mer kläder, ta en extra kopp kaffe. Se inte problemen, se möjligheterna. Du är en del av de 1% mest gynnade i hela världen, dessutom är du inte bara det, du är också en vit cis-man med ett bra jobb och en fantastiskt fin familj och stora kunskaper inom områden som är sjukt eftertraktade i den tiden vi lever i nu.

Starta en instagramprofil och flasha ditt perfekta liv istället för att känna dig lite låg. Hur svårt kan det vara?

Det är nu flera år sedan jag slutade blogga. Det var lite överraskande nog min blog som ledde till att jag fick jobb på en gång när vi kom hem till Sverige efter tiden i Japan. Personen som kom att bli min chef, läste att jag var i landet, kontaktade mig på Facebook och sedan några dagar senare hade jag ett konsultuppdrag. Sedan efter den sommaren med jobb i Sverige for vi till Costa Rica och jag sökte mig efter det till en anställning i bolaget eftersom jag ville vara med på deras resa. Jag har varit där sedan dess. Det har hänt en del sedan dess. Jag har lärt mig massor av saker och bytt spår från Business till IT.

Anledningen till att jag slutade blogga var dels att jag fick mindre tid för jag har jobbat ganska mycket de senaste åren. Men det var också så att jag känt att jag inte haft något tillräckligt intressant eller roligt att skriva om. Ni är inte jättemånga, men några har faktiskt aktivt hört av er och sagt att ni saknar min blogg, att den var uppskattad när den fanns. (i själva verket gör jag bara det här för Lars skull 🙂 ) Det värmer i hjärtat att höra. Det var och är väldigt kul att skriva små betraktelser och berättelser, ibland med en rolig twist och ibland inte. Det bygger dock på att det finns något intressant att berätta och det är därför jag skriver ett inlägg igen. Jag tror det är dags för en re-boot.

Det är också så att jag har haft en paus från sociala medier sedan någon gång i april-maj. Det har varit skönt. Jag får dock skicka ett retrospektivt hypotetiskt tack för eventuella gratulationer på min födelsedag. Det var ingen där, men jag blev lite glad ändå av att tänka på att det kanske är några som tänker på mig.

Det kan vara så att bloggen inte blir alls så fyndig som den var när jag matades dagligen med knasiga grejer som hände i Japan, men någon form av humor ska det väl ändå gå att se även när vi står två människor vid en busshållplats fast 3 meter på var sin sida. Jag vet inte exakt vad jag kommer skriva om, men jag har för mycket förvirrade tankar i huvudet för att inte sätta dem på papper, och jag har ändå en väldigt positiv erfarenhet av att dela med sig av lite knas i vardagen.

Dessutom är fördelen med att blogga att det går att se vad som blir läst och inte. Det blir en feedbackloop på vad som fungerar och inte fungerar, vad som är intressant och inte, kanske kan det också hjälpa till att reda vilka tankar och funderingar som känns kloka och förnuftiga, till skillnad från den stora majoriteten av mina tankar som mest är förvirrade och spretiga.

Först och främst är ju ambitionen att skriva om vardagliga missöden. Det är alltid kul att dela sina klantigheter med andra. De händer dock inte lika ofta som de gjorde förr, i och med att jag lever ett vardagligare liv. Vilket gör att jag behöver sortimentsbredda bloggen lite grann och vinkla över på lite mer allmänna betraktelser och funderingar.

Det blir nog det andra området,en strävan efter enkelhet, kanske stunder av lycka i det enkla, och hur vilsen man kan känna sig i den strävan. Detta filosofiska område kan ju också växlas över till större betraktelser som till exmempel skillnaden mellan yta och innehåll, eller för den delen skillnaden mellan att säga och att göra. Eller hur svårt det är att få saker gjorda i allmänhet. Allt det där finns saker att säga om, känner jag.

Den sista saken jag är sugen på att skriva lite om funderingar och reflektioner över att byta från att jobba med business till att jobba med IT. Det låter torrt som bara den, men kanske är det så att det är lite intressant, jag tycker det i alla fall. Som den nörd som jag alltid har varit innerst inne men inte vågat visa. Eftersom det är okej och nästan på gränsen till coolt att vara nörd 2019 kanske det är så att det kan bli intressant att skriva om det. Säkert är i alla fall att det är en stor skillnad på hur omgivningen uppfattar personer som på åttiotalet bytte kassetband med varandra för att dubbelkasettkopiera ett nytt spel jämfört med hur vi ser på någon som jobbar med IT idag.

Det är mina tre huvudspår, tror jag, å andra sidan vet de som känner mig att när jag säger:

"Om du inte gillar mina principer så har jag andra"

Så är det inte bara ett roligt citat från Groucho Marx utan också till viss del sant, jag kommer ofta på nya tankar och idéer. Jag ändrar mig ofta, särskilt om det dyker upp en bättre idé än den förra. Ännu bättre blir det om, liksom.

Så, för att knyta ihop säcken, tanken är att börja blogga igen.

Hur svårt kan det vara?

Att vara en del av arbetskraftsutbudet

Jag har lärt mig ett nytt koncept i veckan. Vår finansminister uppmärksammade mig på att arbetskraftsubudet ökar. Det är fler som söker sig ut och vill ha ett jobb. Det var för mig ett extremt positivt sätt att prata om arbetslöshet. Jag gillar att tänka positivt och jag gillar ju också att berätta historier. Alla riktigt bra historier mår bra av att förstärka vissa delar, en berättelse får mer känsla då. Jag tror berättelsen om vad jag gör och inte gör just nu mår bra av positiv förstärkning, så jag snor helt enkelt det begreppet.

Jag träder alldeles strax in som en del av arbetskraftsutbudet. Jag och min senaste arbetsgivare är helt överens om att jag ska sluta, så det ligger ingen som helst konflikt i frågan, jag är glad och tacksam över den tid som varit. De behöver friskt blod och nya idéer och jag behöver nya utmaningar. 

Eftersom jag har vetat om det här ett tag så har jag hunnit bearbeta frågan en del. Jag kom då fram till det rationella och det som ligger rätt i tiden, nämligen att unna mig lite tid att ta det lugnt, förkovra mig själv, få lite egentid och samtidigt i lugn och ro ha ett öppet sinne och en avslappnad dialog med roliga människor och spännande företag för att hitta nästa roliga grej.

Nu, när jag står mitt i att gå från att ha ett jobb till att inte riktigt ha ett jobb så känns det inte likadant. Rationellt håller hjärnan fortfarande sin linje om att allt är lugnt och det är ingen stress. Men i magen känns det annorlunda. Det känns otryggt och läskigt, och jag känner mig inte alls lika bekväm i praktiken med det som jag var helt okej med i teorin.

Lugn, jag fattar också att det här kommer att lösa sig, det är ett i-landsproblem, hjärnan fattar det. Det känns bara inte så i kroppen. Så kallad kognitiv disonans.

De senaste dagarna har jag tvingats acceptera att det känns som det gör, uppenbart är jag inte så bra som jag skulle önska med att styra mina känslor rationellt. Problemet är inte att jag inte försökt. Jag accepterar därför att det känns som det gör, lite osäkert och att jag egentligen bara skulle vilja jobba. Jag har inget större behov av att vara ledig.
Den ljusa sidan av den här ekvationen är att alla känslor berättar för mig att jag tycker det är roligt att jobba. Jag älskar att få vara med och göra saker bättre tillsammans med andra. Jag tycker om när det är lite svårt och lite kämpigt och triggas av utmaningar som kräver lite insats för att få till. Jag trivs med att jobba helt enkelt. Det är ju en positiv insikt, eftersom de flesta behöver jobba för att leva.

Givet det kommer jag helt enkelt att vara öppen för olika möjligheter till arbetstagande från och med nu. Om jag hittar något roligt att göra tillsammans med trevliga människor kommer jag skippa möjligheten till lugn och förkovran och börja jobba istället.
Jag är öppen för alla möjliga roliga förslag men jag vet väldigt tydligt vad jag helst vill göra och var jag känner att jag kan bidra mest till ett företag. Jag har redan landat en liten deltidssyssla som känns väldigt kul, får återkomma till det senare.

Jag har varit IT-chef på en ehandel de senaste åren och det absolut bästa med det jobbet var när vi lyckades förbättra för våra kunder genom att få till bättre systemlösningar. När vi lyckades med det tjänade företaget också mer pengar. Bättre kundupplevelser och bättre business med hjälp av IT. Det är riktigt roligt och jag hoppas få jobba med det även framgent.

Det är då också ett gyllene tillfälle att blogga lite igen så det tänkte jag också göra. Det kommer som det brukade när det begav sig mestadels handla om mina allmänna tillkortakommanden i vardagen, men den här gången kan det också komma att handla lite om IT eftersom jag tycker det är ett rätt spännande ämne.

Det kommer bli skoj detta, nya äventyr på gång.

Jag ger upp – en ursäkt till mina vänner

Vi har snart varit i Sverige ett år och jag har i princip inte bloggat sedan vi kom hem. Jag saknar det.

I min dröm om Sverige fanns det en viktig komponent: Äntligen skulle jag kunna träffa fler av de fantastiska personer som jag tycker så mycket om här hemma.

Mina inre bilder av hur det skulle vara kunde bli väldigt konkreta. Jag såg framför mig långa fikastunder där vi pratar om livet tillsammans, där barn lekte lyckligt runt benen. Långa löprundor med fågelkvitter i bakgrunden och vackra vårblommor bland träden där vi diskuterar veckans världshändelser. Upplyftande luncher där vi uppdaterar oss på läget med familjerna och knäcker en konkret jobbutmaning med hjälp av våra gemensamma erfarenheter. En middag i all enkelhet där vi avhandlar en nyutkommen bok som gett nya insikter.

Dröm ljuva dröm.

Verkligheten ser ut så här:

Jag jobbar. Hämtar och lämnar barn. Äter. Sover.

Jag har ett roligt jobb och barnen mår bra. Det är inte synd om mig. Men jag mår dåligt av att jag inte når mina drömmar om det sociala livet.

Det här är mitt resignationsbrev.

Jag ger upp mina stora drömmar för tillfället. Jag lyckas inte just nu. Jag tror jag mår sämre av att ha de drömmarna och inte kunna nå dem än vad jag gör utan dem.

Man får glädjas åt det lilla istället. Det kanske inte behöver vara så fruktansvärt dramatiskt.

Jag glädjs exempelvis av vårt engagemang i Stockholm+Acumen och Impact Investing. För mig är det rätt sätt att förändra världen. I liten skala samverkar det med min dröm om det sociala livet med fantastiska människor. Vårt förra kvällsevent var fantastiskt och gav mig massor av energi.

Vi har ett nytt kvällsevent på torsdag den 12e vid 6 där vi mer konkret berättar om vad Impact Investing handlar om och varför vi tror det är rätt sätt att göra världen bättre. Det går fint att komma förbi en stund och man kan anmäla sig här

För min del skulle det vara trevligt att ses också, så ur ett rent egoistiskt perspektiv är det helt okej att bara komma för att det är trevligt att ses. Världsförbättring kan bli en bonus.

Låt oss fortsätta drömma tillsammans.

acumen last event
Photo Credit: J Michael Haas Photography

Min strategi för att rädda världen

Det har varit så här ganska länge. Att jag inte gör något. Eller visst, jag försöker väl som alla andra vara en god människa, göra mitt bästa och så, men framförallt har planen varit att blunda och hoppas.

Jag är lite trött på det. Ungefär som att jag tröttnade på att inte ta hand om mig själv. Om jag vägrade att inse att jag var tjock blev det inte ett problem för mig. När jag skulle gå upp för fyra trappor och efter det knappt kunde andas samtidigt som jag svettades som en ko i solen av ansträngningen var det naturligtvis dåligt. Men jag vägrade att notera det.

På något märkligt vis lyckades jag tänka bort allt det där. Helt. Jag mådde ändå bra, mentalt. Fysiskt mådde jag skit, inte på en gång, men efter femton år av den här strategin hade kroppen tagit en del stryk.

Det hade kanske funkat i femton år till, vad vet jag, men jag inbillar mig att det hade kunnat bli dåligt också. Hur hade det sett ut när jag blir 50, hade jag orkat med mig själv och mitt liv då, eller hade kroppen varit för trött för det?

När jag jämförde vad jag ville med mitt liv med de förutsättningar jag gav mig själv – för lite sömn, dålig mat, ingen träning, mycket alkohol – gick inte ekvationen ihop. Kroppen mådde ju bara sämre och sämre, den viktigaste förutsättningen för mitt liv, min hälsa och min kropp fick inga chanser att hjälpa mig på vägen.

Sedan då förändringen. Först insikten om att det var dåligt, istället för att blunda och låtsas som det regnar. Kanske det svåraste steget. Sedan insikten om att stora snabba förändringar i princip aldrig fungerar.

Det tar tid, låt det ta tid. Låt dig inte hindras av att du inte kan göra allt på en gång. Gör något litet som är bra istället och bygg från det. Små regelbundna förändringar gör jätteskillnad över tid.

Men bara för att jag till sist (ibland, kanske till och med oftast) fattat det avseende mig själv och min hälsa är det inte så enkelt att jag översatt det till hela mitt liv.

Precis som jag egentligen mådde ganska dåligt och hade anledning att oroa mig över mig själv. Känner jag att det finns viss anledning att oroa sig för framtiden och världen.

Min plan är inte att förändra hela världen på en gång, jag tror inte att jag kan det. Jag tror det är samma som med kroppen, det tar tid, det ska få ta tid.

Samtidigt tror jag det är helt värdelöst att bara blunda och inte göra nånting.

Min plan för att förändra just nu är att gå och ta en öl. Det är ett steg jag känner är görbart för mig.

Nästa torsdag efter jobbet ska jag gå på det här eventet och lära mig mer om impact investing och hur det faktiskt går att göra skillnad, i små steg över tid. På en nivå som jag känner att jag orkar med och klarar av.

Förhoppningsvis träffar jag andra som vill samma sak.

Alla verkar vara välkomna.

ps. ja, det ska skrivas en uppföljning om hur det gick med bilen, men när våndan av att skriva ihop och få till en bra story om det ledde till att jag sköt upp hela bloggandet blev det sämre. Då hamnade jag i blunda-och-hoppas-läget. bättre att skriva om något annat då medan jag väntar på inspirationen ds.