Jag ger upp – en ursäkt till mina vänner

Vi har snart varit i Sverige ett år och jag har i princip inte bloggat sedan vi kom hem. Jag saknar det.

I min dröm om Sverige fanns det en viktig komponent: Äntligen skulle jag kunna träffa fler av de fantastiska personer som jag tycker så mycket om här hemma.

Mina inre bilder av hur det skulle vara kunde bli väldigt konkreta. Jag såg framför mig långa fikastunder där vi pratar om livet tillsammans, där barn lekte lyckligt runt benen. Långa löprundor med fågelkvitter i bakgrunden och vackra vårblommor bland träden där vi diskuterar veckans världshändelser. Upplyftande luncher där vi uppdaterar oss på läget med familjerna och knäcker en konkret jobbutmaning med hjälp av våra gemensamma erfarenheter. En middag i all enkelhet där vi avhandlar en nyutkommen bok som gett nya insikter.

Dröm ljuva dröm.

Verkligheten ser ut så här:

Jag jobbar. Hämtar och lämnar barn. Äter. Sover.

Jag har ett roligt jobb och barnen mår bra. Det är inte synd om mig. Men jag mår dåligt av att jag inte når mina drömmar om det sociala livet.

Det här är mitt resignationsbrev.

Jag ger upp mina stora drömmar för tillfället. Jag lyckas inte just nu. Jag tror jag mår sämre av att ha de drömmarna och inte kunna nå dem än vad jag gör utan dem.

Man får glädjas åt det lilla istället. Det kanske inte behöver vara så fruktansvärt dramatiskt.

Jag glädjs exempelvis av vårt engagemang i Stockholm+Acumen och Impact Investing. För mig är det rätt sätt att förändra världen. I liten skala samverkar det med min dröm om det sociala livet med fantastiska människor. Vårt förra kvällsevent var fantastiskt och gav mig massor av energi.

Vi har ett nytt kvällsevent på torsdag den 12e vid 6 där vi mer konkret berättar om vad Impact Investing handlar om och varför vi tror det är rätt sätt att göra världen bättre. Det går fint att komma förbi en stund och man kan anmäla sig här

För min del skulle det vara trevligt att ses också, så ur ett rent egoistiskt perspektiv är det helt okej att bara komma för att det är trevligt att ses. Världsförbättring kan bli en bonus.

Låt oss fortsätta drömma tillsammans.

acumen last event
Photo Credit: J Michael Haas Photography

Min strategi för att rädda världen

Det har varit så här ganska länge. Att jag inte gör något. Eller visst, jag försöker väl som alla andra vara en god människa, göra mitt bästa och så, men framförallt har planen varit att blunda och hoppas.

Jag är lite trött på det. Ungefär som att jag tröttnade på att inte ta hand om mig själv. Om jag vägrade att inse att jag var tjock blev det inte ett problem för mig. När jag skulle gå upp för fyra trappor och efter det knappt kunde andas samtidigt som jag svettades som en ko i solen av ansträngningen var det naturligtvis dåligt. Men jag vägrade att notera det.

På något märkligt vis lyckades jag tänka bort allt det där. Helt. Jag mådde ändå bra, mentalt. Fysiskt mådde jag skit, inte på en gång, men efter femton år av den här strategin hade kroppen tagit en del stryk.

Det hade kanske funkat i femton år till, vad vet jag, men jag inbillar mig att det hade kunnat bli dåligt också. Hur hade det sett ut när jag blir 50, hade jag orkat med mig själv och mitt liv då, eller hade kroppen varit för trött för det?

När jag jämförde vad jag ville med mitt liv med de förutsättningar jag gav mig själv – för lite sömn, dålig mat, ingen träning, mycket alkohol – gick inte ekvationen ihop. Kroppen mådde ju bara sämre och sämre, den viktigaste förutsättningen för mitt liv, min hälsa och min kropp fick inga chanser att hjälpa mig på vägen.

Sedan då förändringen. Först insikten om att det var dåligt, istället för att blunda och låtsas som det regnar. Kanske det svåraste steget. Sedan insikten om att stora snabba förändringar i princip aldrig fungerar.

Det tar tid, låt det ta tid. Låt dig inte hindras av att du inte kan göra allt på en gång. Gör något litet som är bra istället och bygg från det. Små regelbundna förändringar gör jätteskillnad över tid.

Men bara för att jag till sist (ibland, kanske till och med oftast) fattat det avseende mig själv och min hälsa är det inte så enkelt att jag översatt det till hela mitt liv.

Precis som jag egentligen mådde ganska dåligt och hade anledning att oroa mig över mig själv. Känner jag att det finns viss anledning att oroa sig för framtiden och världen.

Min plan är inte att förändra hela världen på en gång, jag tror inte att jag kan det. Jag tror det är samma som med kroppen, det tar tid, det ska få ta tid.

Samtidigt tror jag det är helt värdelöst att bara blunda och inte göra nånting.

Min plan för att förändra just nu är att gå och ta en öl. Det är ett steg jag känner är görbart för mig.

Nästa torsdag efter jobbet ska jag gå på det här eventet och lära mig mer om impact investing och hur det faktiskt går att göra skillnad, i små steg över tid. På en nivå som jag känner att jag orkar med och klarar av.

Förhoppningsvis träffar jag andra som vill samma sak.

Alla verkar vara välkomna.

ps. ja, det ska skrivas en uppföljning om hur det gick med bilen, men när våndan av att skriva ihop och få till en bra story om det ledde till att jag sköt upp hela bloggandet blev det sämre. Då hamnade jag i blunda-och-hoppas-läget. bättre att skriva om något annat då medan jag väntar på inspirationen ds.

Hur man säljer en bil för lite för lite pengar – del 1

Nu när jag äntligen har lyckats börja blogga igen så inser jag att det finns en del berättelser som jag glömt att berätta. Historieberättandet är ju halva nöjet med att blogga, så därför kommer här en lite försenad berättelse, som kan bli en skönt kontrast till att vi nu funderar på att kanske inte ha någon bil alls.

Som ni kanske minns hade vi en bil i Costa Rica. Det var en nästan 20 år gammal mitsbishi jeep med jättestora däck och fantastiska terrängegenskaper.

När det började bli klart att vi skulle lämna landet var det läge läge sälja bilen. Hur svårt kunde det vara?

Innan jag svarar på den frågan vill jag berätta litet om det här med vägarna här. För att verkligen förstå den här berättelsen behöver du nästan ha varit med oss i baksätet och kört fast i leran på vägen hem för att riktigt förstå hur dåliga vägarna är när de är dåliga. Jag skulle tippa att vår bil hade en markfrigång på mellan 40-50 centimeter, den var fånigt hög. Ändå har jag lyckats få mig mig jordkockor under bilen för att vi skrapat i med magen. Men i alla fall, dåliga vägar sliter på en bil, så även om det inte har varit några större problem har små saker hela tiden hänt och byggt upp slitage och fel. Till exempel ramlade det loss en skruv inuti förardörren. Någon dag senare ramlade fönstret ned. Av ren tur lyckades jag fånga det på vägen ned och staga upp det med en pinne. När fönstret inte gick att öppna längre bestämde sig naturligtvis fläkten för att ge upp. Det var inte superbra timing, men ändå, inget gravallvarligt. Sedan kom det några droppar olja från fyrhjulsboxen, och sedan började det droppa litet lite olja under motorn, men men, inga större problem. En annan gång lossnade en bult i hjulupphängningen och det började låta väldigt mycket när jag svängde vänster. Med en ny bult och 50 spänn till Jipis kompis chancho så löste det sig (jag tror eventuellt chancho är någon form av slang för gris, men min spanska är inte helt klockren så jag har inte grävt vidare i frågan)

När vi var redo att börja sälja bilen kom det dock något lite mer allvarligt. Vi fick en läcka på en vattenslang och bilen började koka. Jag trodde inte det var så himla allvarligt utan lät bilen vila och svalna lite för att sedan köra hem. I och med att det
var lördag väntade jag tills på måndagen med att åka till min kompis mekanikern (jipi).

Han skulle fixa allt som behövde fixas, inga problem. Jag kunde hämta bilen nästa dag. På eftermiddagen på tisdagen ringde jag och frågade och bilen skulle vara klar att hämtas, klockan fyra. Inga problem.

När jag kom klockan fyra var det inte alls lika god stämning hos mekanikern. Han förklarade att “el motor esta malo” och tyckte litet grann att han var klar i och med det. Det är nämligen så att min vän Jipi pratar helst inte med folk som inte talar spanska. Dock hade jag lyckats lära mig en del spanska i smyg sedan vi sågs sist så jag kunde nu fråga vad han menade med att motorn var trasig. Han startade bilen oxh visade att vattnet och oljan hade mixat sig i bilen. Det droppade vatten ur avgasröret oxh det sprutade oljeblandat vatten ur kylaren.

Dåligt.

Vi hade problem med “el cavesote” det som jag numera tror heter topplocket, men det visste jag inte då.

Min mekaniker var sur på mig för att jag inte kommit in till honom tidigare utan lyckats sabba min motor så illa. Han var inte alls sugen på att hjälpa mig. Han tyckte jag lika gärna kunde kasta motorn och byta till en ny. Detta om det var så att den kört så länge med vatten att även cylindrarna börjat skära.

Byt motor tyckte han. Det kostar bara knappa 8.000 kronor. I och för sig tyxkte jag att det var ett ganska okej pris för att byta ut en hel motor, men det kändes ändå inte som en bra idé. Jag frågade lite frågor och han lugnade ned sig och tänkte lite. Efter lite funderande kom han på att jag skulle ju kunna passa på att byta till en diesel. Det kostar det dubbla eftersom jag då måste byta ut även växellåda, men å andra sidan skulle bilen öka i värde och bli billigare i drift.

Med en trasig bil hos min mekaniker kände jag inget större behov av att berätta att vi tänkte åka därifrån inom en månad och därför kanske inte skulle hinna räkna hem ett byte till dieselmotor. Men i alla fall, jag ställde mig och såg extremt bekymrad över hur mycket pengar det skulle kosta. Jag konstaterade dock också att jag var tvungen att skärpa mig. Det är ändå bara en bil. Livet är bra. Pura Vida.

Efter en god stunds suckande från min sida blev den annars så bistra mekanikern en aning mildare. Han började fråga hur jag lärt mig spanska och lite andra rent sociala frågor. Det visade sig att han var imponerad av hur mycket jag lärt mig och jag fick för första gången en komplimang av min mekaniker. Trevligt och oväntat.

När vi bondat litet mer kom han fram till att det kanske var så att jag hade tur och att motorn inte var så skadad. Om man plockar i sär motorn i smådelar kanske man kan lägga en ny topploppspackning eller så kanske man måste slipa om topplocket, men jag kanske kunde klara mig undan att byta hela motorn. Dock skulle det krävas en del arbete.

Som tur var råkar arbete vara det billiga i costa Rica, inte delar, så nu började det kännas lite mer hoppfullt i alla fall. Vi kom framm till att han skulle börja jobba och försöka hjälpa mig få igång bilen. Min plan hade varit att besiktiga bilen i nästkommande vecka, men just där och då kändes det avlägset.

Att sälja en obesiktigad bil utan motor, kändes inte heller helt optimalt för prisbilden. Jag tog cyklade därifrån med en knäppt tumme i fickan och hoppades på det bästa.

Vi har flyttat till Sverige

Bättre sent än aldrig, brukar det heta. Det skulle gå lätt att hävda att det här inlägget hade varit mer passande i maj, när vi faktiskt flyttade till Sverige.

Men det är kanske lite symptomatiskt för Sverige också. Att det går fort. Det var anledningen till att jag fick den inte helt genomtänkta idén att starta upp en ny blogg om långsamhet. Bara korkat faktiskt, men jag tyckte då att det fanns ett sånt behov av att reflektera kring det här med hastigheten. Det hann bli tio inlägg innan jag insåg onödigheten i att förändra ett fungerande koncept.

Jag skrev lite om vikten av att inte träna, om det här med effektivitet och lite om att slå med lie. Det var kul.

Men sedan kom sanningen ikapp. Vi är två heltidsarbetande småbarnsföräldrar med tre barn. Vi behöver småspringa lite grann bara för att hinna med tempot i livet. Det går nog inte annars, det är troligen en del av paketet.

Vi försöker att förenkla, dra ned på mängden prylar, hitta rutiner. Men ändå går det lite för fort. Vi vill lite för mycket. Tempot är högt, och ska kanske vara det.

Jag försöker att tillämpa en no-stress-policy. Det går bättre att ha den, än att inte ha den. Men ibland är det svårt.

Min senaste idé är att bara bejaka tempot istället. Det går fort, men kanske inte för fort. Det här livet är ett snabbare liv och just nu vill jag inte ha ett annat liv.

Älska det jag gör eller gör något annat. Acceptera det och var tacksam för det som är bra istället för att gnälla på det som är dåligt.

Tempot är en nackdel, men inte något som inte går att hantera. Tillåt lite mer ställtid och ta det lugnt så ordnar det nog upp sig.

Att försöka få ned tempot radikalt innebär att försöka springa i så stark motvind att jag är tveksam till om det är värt det. Bättre att vända håll och småspringa i medvind.

Dessutom blir jag glad varje dag som jag cyklar längs vattnet ned mot vackra Stockholm. Efter några månader känns det verkligen som hemma.

Andas. Njut. Det mesta är ännu ogjort.

Ett ormbo i hallen – sladdlådans revanch

En gång för länge sedan, när jag precis började skriva om minimalism skrev jag om vår sladdlåda (som visade sig vara tre).

Det blev nog ingen uppföljande post även om jag lovade det. Saker skötte sig ganska självmant under tiden i Costa Rica (flera sladdar möglade bort av sig själva), men däremot nu hemma i Sverige har det som gömts i conatiner kommit fram i lägenhet igen.

Mina vänner minimalisterna skrev ett väldigt fint och välorganiserat inlägg om samma tema denna vecka. Jag känner att vi spelar lite grann i olika ligor i vår minimalism, men vi delar helt klart filosofi och jag blev inspirerad att ta tag i mitt dåliga samvete. Våra sladdar delar utrymme med en del av vår återvinning. En inte helt optimal lösning. Hälften av mina sladdar hade krupit ur lådorna och lagt sig under under papper och glasåtervinningen så jag fick liksom gräva mig ned bland gamla vinflaskor och tomma mjölpaket för att ens komma fram till vidden av eländet.

Men i alla fall. Nu är det gjort. En låda till myrorna, en låda till återvinningen och två lådor till oss.

Det är genuint svårt faktiskt. Som jag skrev i förra inlägget, hur många usb-kablar behöver jag egentligen? Vilka sladdar är bra att ha. Jag lånade ett klassiskt minimalisttrick och tryckte ned ett gäng bra och ha saker i en låda märkt sällansladdar och tänkte trycka upp den på vinden. Det mest sannolika är att den kommer att bo där under nästkommande år innan jag kastar den, men det är svårt det här. Sladdar kan ju gå sönder, och vem vet, innan man vet ordet av kanske man behöver sin pianoadapter som klarar 110 V (det hjälper inte att den var hiskeligt dyr att köpa..)

Men i alla fall. Det var skönt att rensa. Av bara farten tog jag en dust med mina viktiga papper. Det blev hälften så mycket kvar, i en nästan helt bortglömd låda hittade jag också en samling gamla dataspel. Mycket nostalgi där, och jag sköt faktiskt upp beslutet någon dag. Jag kan inte riktigt med att slänga allt på en gång, trots att jag inte spelar längre.

Visst, jag kanske kan medge att jag inte behöver två ex av Starcraft. Det är trots allt ett 16 år gammalt spel, det räcker nog med en kopia. (eller ja, jag vet, ingen)

Nyttan av att ta en dust med mina papper var att jag lyckades frigöra tillräckligt mycket utrymme för att sladdlådan skulle kunna bo i en garderob så att vinflaskorna och mjölkpaketen får lite mer plats att växa och frodas på.

Skönt är det dock att bli av med ting, även om de är små och slingriga.

Jag inser också att jag inte har skrivit en post om att vi flyttat till Sverige. Det kan mycket väl bli min nästa post, allt enligt gammal hävd och tradition.

Att tanka manlighet – Jag skruvar isär ett lås

En av mina favoritpoddar är Dan Carlins Hardcore History. Han har riktigt långa utdragna poddradioprogram om någon historisk händelse. Oftast ett krig. Det är en orgie av historia, med utrymme att gräva sig riktigt djupt ned i ett ämne. Fantastiskt tycker jag, och raka motsatsen till snuttifiering och 140 tecken.

Han använder ofta en liknelse som är rätt intressant. Vad skulle hända om man satte upp en teoretisk armé som skulle slåss generationerna emellan. Säg att jag och mina kompisar skulle utmana min pappa och hans kompisar, i motsvarande ålder, som i sin tur skulle utmana sina föräldrar, mina farföräldrar. (Ja jag inser att denna liknelse inte är jämställd, men det var liksom inte det som var poängen heller).

Jag vet inte vad ni känner, men jag har en känsla av att vi inte blir starkare och starkare. Min far är starkare än jag och min farfar var sannolikt starkare än honom. Det behöver inte alls vara en dålig sak. Utveckling kan vara bra och många traditionellt manliga attribut är ganska opraktiska och inte direkt världsförbättrande.

I alla fall så är ju jag man, och vi lever i den värld vi gör. Då kan det ibland vara skönt att bara vila i tryggheten av invanda roller. Som till exempel när jag tar fram en skruvmejsel och försöker laga någonting.

Problemet är att det är så sällan jag lyckas. Oavsett om det handlar om att försöka vara manlig eller bara försöka med någonting överhuvudtaget så är det betydligt trevligare att lyckas än att misslyckas. Praktiska göromål har ibland en märklig tendens att sätta krokben för mina försök till manlighet.

Allra vanligast är det när jag tänker “hur svårt kan det vara”, vilket jag tänker ganska ofta. Den här gången tänkte jag det om vårt kärvande sjutillhållarlås, och i stället för att gå till låssmeden med det bestämde jag mig för att skruva isär det.

Det är barnsligt roligt att skruva isär saker så redan från början var det kul, ända tills jag tryckte lite för hårt på en fjäder och allting flög isär. Jag såg ganska snabbt vad som var problemet med trögheten, det var bara damm och skräp som gick ganska lätt att få bort.

Utmaningen var istället att få tillbaka alla små fjädrar i samma ordning som de var från början.

Jag som bloggade ett tag om långsamheten kan konstatera att låslagning var klart långsamhetsfrämjande. Det tog sin lilla tid.

Däremot var det en Karl-Bertil Jonsson-liknande inre frid som infann sig efter att jag faktiskt lyckats få ihop låset och det faktiskt fungerade. Dessutom gick det att fila till min kärvande nyckel så även den fungerade.

Jag inser att jag borde laga saker oftare. Det ger en omedelbar tillfredställelse även för den som inte är den manligaste alfa-mannen i staden.

IMG_0827

Enkelhet i bakfickan – en plånbok gjord av japanska mjölkpaket

Jag tror lite grann på det här med att inte handla så förbenat mycket prylar. Tanken är ju som diskuterats tidigare att man snarare ska försöka ta bort oviktiga saker från sitt liv för att få mer tid för de viktiga sakerna. Jag misslyckas konstant. Men jag gillar tanken.

Det enklaste sättet att fördärva den tanken är vilja göra för mycket, då fyller jag på livet med en massa saker utan att riktigt tänka och så flyger dagarna förbi utan att jag hinner varken tänka eller andas. Men, Rom byggdes inte på en dag, jag kan fortfarande skylla på någon form av problem med att acklimatisera mig till ett liv i Sverige.

Ett annat enkelt sätt klanta till enkelheten är att handla saker. Det gör jag inte särskilt ofta, faktiskt, det har blivit mycket bättre. Däremot hade jag ett konkret problem för någon månad sedan, när jag tyckte att min plånbokslösning inte var helt optimal.

Min gamla plånbok möglade sönder första månaden i Costa Rica, så jag har kört lösbladssystem i bakfickan i lite över ett år. Det funkar, men är inte optimalt, särskilt sådana där bankkort trivs inte när de inte får lite ömhet och värme.

Däremot läste jag i somras på baksidan av ett mjölkpaket att man faktiskt kan göra en plånbok av just.. sitt mjölkpaket. Det lät väldigt kul och jag förberedde mig på lite klippa och klistra.

Det som var ännu roligare i sammanhanget var att det visade sig att min vackra fru hade en japansk plånbok. Det var en liten historia i sig, hon hade träffat en fantastisk japansk entreprenör som stöttade en gammal dam i Osaka som hade gjort en business av att skapa fina saker av återvunnet material. En av hennes produkter var just en plånbok.

Så det kom sig alltså så att dagen efter att jag läst om plånböcker av mjölkpaket, fick jag en som en gåva. Handgjord av en liten japansk dam i Osaka. Med fint japanskt omslagspapper på.

Det är något speciellt med fina grejer. Framförallt för mig. Jag lyckas liksom alltid förstöra dem. Jag är inte säker på att den japanska damen hade sett framför sig en användning där plånboken bor ömsom i en bakficka och ömsom i ett par springshorts, lite lätt fuktat.

Nu sjunger den vackra plånboken på sista versen tyvärr. Men det är ju fantastiskt, för då får jag äntligen en ursäkt att ge mig på det ursprungliga projektet att göra min egen plånbok. Jag återkommer när jag får tummen ur och faktiskt gör det också.

Med min goda planering bör det ske åtminstone inom det närmsta halvåret.

Kanske sjunger den på sista versen?

Kanske sjunger den på sista versen?