En god vän frågade häromdagen vad som är definitionen på minimalism. Det visade sig att jag inte hade särskilt lätt att svara. Minimalism eller frivillig enkelhet kan betyda olika saker och är mer en filosofi. Filosofiska tankar är inte alltid lätta att formulera i korthet.
För mig är det lättare att beskriva de tankar och känslor som fått mig att bli intresserad av en förenklad, mer minimalistisk livsstil. Det handlar om flera helt olika områden som alla får mig att vilja förenkla, att ta bort, att göra det lättare.
Det första exemplet är enkelt. Vi bygger upp en värld där vi ska definiera oss utifrån vad vi har istället för utifrån vem vi är och vad vi drömmer om. Lyckan ska komma från tingen på något vis. Om vi bara får en extra rad ikoner längst ned på vår telefon så kommer livet att bli bättre. Konsumtion är målet. Större hus, bättre bil. Fler saker. Att handla är någon form av förströelse, inte för att uppfylla några reella behov. Det är något som skaver inom mig kring det här tankesättet. Jag har saker överallt omkring mig som jag faktiskt inte behöver, och till råga på allt är det jag själv som köpt dem. Ting tar dessutom tid, som bekant. Det känns som att det inte går att vinna. Jag vet också av egen erfarenhet att en hög materiell standard inte alls är en garanti för lycka. Eventuellt är det precis tvärtom. Det gör mig trött.
Ännu mer trött kan jag bli på de digitala tingen. Min hårddisk är alltid full för att jag har för mycket bilder på datorn. Vi tar fler bilder hela tiden och det är något vackert i det. Men de behöver rensas och sorteras och det tar aldrig slut. Jag kan köpa en ny hårddisk, men jag löser inte själva problemet. Det är samma sak med min epost. Den fylls på hela tiden. Skapar dåligt samvete och ett konstant kämpande för att hålla mig över ytan.
Lägg till detta de sociala medierna som är fantastiska i teorin. Verkligen fantastiska, ett enkelt sätt att hålla kontakt med sina vänner. Sedan tittar jag på praktiken och hur mycket tid jag lägger på att hänga på FB i stället för att hänga med mina vänner. Tanken är god, men i praktiken blir det dåligt. Sociala medier tar lätt tid från verklig mänsklig kontakt snarare än att underlätta den.
Slutligen på den digitala sidan har vi den smarta telefonen som jag har. Den är ju smart och så. Men är det inte en väldigt märklig känsla att gå nedför gatan och upptäcka att hälften av alla man möter inte är där på gatan? De är i sin telefon. Att sitta tillsammans med vänner på ett café och upptäcka att alla sitter och tittar på sina telefoner samtidigt. Det är något väldigt omänskligt med de smarta telefonerna, jag skulle nästan säga att de allt som oftast gör oss mer korkade. Detta trots att de är fantastiskt tekniska underverk som kan göra nästan vad som helst.
Allra sist kan vi koppla tillbaka till tiden i allmänhet, där vi jobbar alltmer för att kunna upprätthålla alla dessa ting som vi har för att göra vårt liv bättre och lättare och smartare. Det är något väldigt konstigt med att livet inte blev varken bättre eller smartare utan mest mer stressat. Det gör mig trött.
Utifrån alla dessa tendenser som gör mig trött har jag en förhoppning att en enklare tillvaro med färre ting skulle kunna vara ett verktyg för att skapa mer lycka.
För mig handlar minimalism om att försöka skala bort onödiga saker för att frigöra tid och energi till saker som jag bryr mig om.
Exakt vad det är som ska skäras bort och läggas till skiljer sig naturligtvis åt och jag är inte riktigt färdig i tanken kring hur det ska göras. Däremot känner jag med hela mitt hjärta att jag verkligen tror på filosofin och det är därför jag sakta försöker bli mer minimalistisk.
Vi är inte vad vi äger. Vi är våra passioner, våra handlingar, vår längtan, och våra drömmar.
Vilse i enkelheten 