Hälsoresan del 5 – Mina laster

Den här hälsoresan har varit fantastisk. Jag mår mycket bättre och har mer energi. Däremot är det lite intressant när man ser tillbaka på det. Jag har en bild av att jag gjort det här bara för min hälsas skull. Och visst` är det sant, det började verkligen utifrån att jag mådde dåligt och ville må bättre. Det var så jag kom igång med träning från början.

Sedan träffade jag en vän som var med mig på resan och hon påminde mig om att någon gång längs vägen handlade det också ganska mycket om vikten. Det hade jag lite grann lyckats glömma bort. I mitt huvud har det oftast handlat om hälsan.

Men så var det inte. Efter ett halvår av träning tyckte jag att det vore rimligt att jag gick ned lite i vikt. Detta eftersom jag inte hade gjort det. Dessutom var jag rätt tjock, vilket i sig var lite av ett problem. Sedan när mitt allmänna välmående gradvis ökade handlade det mindre och mindre om vikten och mer och mer om hälsan.

Det här med att känna efter överhuvudtaget är lite nytt för mig. Jag har ägnat många långa år åt att lära mig att inte känna efter. Man är väl en karl. Jag är väl inte klen heller. Jag behöver inte sova mycket eller hålla på och känna efter om jag är trött eller orkeslös. Snarare har jag tyckt att jag kan gå hur långt som helst och jobba hur länge som helst. Bara för att jag är man. Jag ignorerar fullständigt hur jag känner bara jag står på benen och fortsätter.

Det här är lite överdrivet, och inte tänkt som en kontrast till vad som förväntas av en kvinna. Det var heller aldrig sant, eller jo, kanske när jag var 19, men definitivt inte när jag var 30. Jag kunde inte gå hur långt som helst eller jobba hur hårt som helst. Det var bara i mitt eget huvud jag kunde det. I verkligheten blev jag andfådd av att gå uppför en trappa och hade sjukt låg energi varje eftermiddag.

En ganska korkad bild av manlighet, helt enkelt. Problemet med att inte alls känna efter som man blir ju att man inte lär sig något om sig själv och sin kropp och hur man mår. Feedbackloopen existerar inte. Kroppen ger ju hela tiden signaler, men jag måste ju lyssna på dem. Manligheten i att faktiskt kunna orka springa och träna och jobba är högre tror jag. Trots att jag nu känner efter och försöker att sova när jag är trött.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju skriva om mina laster.

20130818-081303.jpg

Det finns inget som jag har haft så svårt att sluta med som snus. Det vill sig inte. Jag slutar och börjar om och om igen. Helt ofelbart. Under den här hälsoresan har jag inte ens försökt ge mig på det. Jag har varit rädd för det tänkbara misslyckandet. Att bryta min goda trend av att lyckas genomföra goda förändringar genom att ge mig på något som jag inte klarar av.

Min andra last är kaffe. Men som svensk är jag ju inte på något vis ensam om det.

Varför skriver jag om detta då. Jo dels är det för att jag vill visa på att jag också misslyckas. Mina texter om hälsa har ibland kunnat ge en bild av att jag är så jäkla lycklig och duktig. och energisk. Det är jag ju inte. Jag är också trött, sur, småaktig och oförmögen till förändring på samma gång.

Dessutom handlar det om att försöka lära sig lyssna på sina signaler. Jag känner nu mer vad snuset gör och inte gör med mig. Det påverkar ganska mycket.

Jag har en hypotes som jag inte vågat testa i verkligheten på grund av rädsla för misslyckande. Hypotesen går ut på att jag inte alls behöver snus nu när jag mår bättre.

Vän av ordning skulle kanske i det här läget påpeka att det vore ju ett jättebra läge att sluta nu om vi ska flytta till Costa Rica. Jag håller med. Dock lyckades jag inte sluta permanent bara för att vi flyttade till japan. Så vi får se.

Det som kanske skulle kunna få mig att sluta är om jag kan lyckas se det på ett annat sätt. Leo Babauta skrev om det i veckan på sin blogg och har skrivit om det tidigare. Minimalisterna.se skrev klokt om samma sak fast på ett annat sätt.

Det är ett fascinerande begrepp. Mentala kryckor. Något som jag har eller gör för att jag inbillar mig att jag behöver stöd. Om jag kunde få mig själv att se snus som den mentala krycka det faktiskt är skulle det nog kunna gå att sluta. Det gäller bara att få till de rätta hjärnkopplingarna.

Tills det händer tänkte jag fortsätta misslyckas med att sluta. Några laster ska man kanske ha.

Advertisements

4 thoughts on “Hälsoresan del 5 – Mina laster

  1. minimalisterna

    Tack för omnämnandet! 🙂

    Det sägs ju att man inte bara kan sluta med en dålig vana utan att man istället måste ersätta den med en annan vana (förhoppningsvis en bra sådan). Frågan är vad som är en bra ersättningsvana till snus? 🙂

    /Herr Minimalist

    Reply
  2. Bo

    Efter 25 år som nikotinist slog en kunskap ner vilket gjorde att jag kunde sluta med snus på en vecka. Frågan var, vem bestämmer? Är det jag eller en tom ask i byxfickan som avgör hur länge jag får vara ute på kvällen? Första dagarna var mer underhållande än besvärliga när jag insåg vad snuset ställde till med för matsmältning och sömn.

    Reply

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s